Anders föddes i byn Garsås av föräldrarna Snes Erik Andersson och Anna Andersdotter. Han var det enda barnet i familjen eftersom hans far dog innan han fyllt tre år. Därefter fick Anders växa upp med sin mor, mormor, en morfars syster Brita och en morfars bror Lars som fanns kvar i hemmet. Tolv år senare gifte sig Brita och flyttade till Nusnäs.
Vid tjugofem års ålder den 22 april 1722 gifte Anders sig med den sex år yngre Gunnars Anna Hansdotter, från Nusnäs

Gemensam text:
Paret fick sitt första barn Margareta föddes i april 1723. Nästa barn blev också en dotter då Anna föddes i juli 1731. Därefter Erik Andersson i januari 1735. Sedan fick dom sonen Hans i sept.1737. Han överlevde inte födseln

Snes Anders Erson var Uppsyningsman i Garsås. Han var känd som en hårdför man.
Enligt häradsrättens protokoll uppträdde han ofta som Garsås bys representant vid processer. År 1738 hade Nusnäsborna klagat på

"det han emot den lön, han för samma beställning uppbär och njuter, dem ringa tjänst gör, så med bystämmor som annat han för dem vårda borde, utan där han någon gång om året kommer i deras by att hålla bystämma över vad nödigt kan skattas, skall sådant ske med största obeskedlighet och icke utan förargliga utlåtelser mot en och annan, så att byamännen med oförrättat ärende skola nödgas skiljas åt, varigenom de skola komma till rest och mistning mot de övriga socknemännen, så med skjuts till kronotiondens utförande som dagsverken m. m.". (Höstting i Mora socken 1738)

Efter en tillfällig försoning med Nusnäsborna fick Anders Ersson sparken.

Gemensam text:
Nästa barn i familjen blev Anders född i feb 1739. Han blev tyvärr inte mer än drygt två år utan avled 1741. Året därpå fick dom ytterligare en son som föddes i juni 1742. Han fick också heta Anders. Året därpå i april 1743 avled äldsta dottern Margareta när hon bara var 2tjugo år

Anders var en av ledarna för Dalupproret (Stora Daldansen) 1743.
Dalupproret utgick från Mora i början av juni. Bakom låg ett berättigat missnöje med de stora manskapsförlusterna i det pågående kriget med Ryssland. Bönderna ville ha fred på rimliga villkor och ställa till svars de "herrar" och generaler som bar skuld till krigsförklaringen och den nesliga kapitulationen i Helsingfors.
Inför hotet att nya rekryter skulle skickas bort från Dalarna höjde man upprorsfanan. Budkavlar skickades runt i socknarna med kallelse om man ur huse för marsch till Stockholm.
En stor del av Dalregementets soldater och korpraler - minst 600 man - följde med sina rotebönder. Det var omkring 5000 bönder som deltog i protestmarschen till Stockholm, där dock förhandlingarna urartade i strider och fler människor dog än i Stockholms blodbad.

Som ledare för upproret avrättades sex bönder. Två av dem var från Garsås,
Snes Anders Ersson och hans kusin Snes Anders Matsson. De dömdes till döden av Hovrätten den 9 januari. och avrättades genom halshuggning den 30 jan. 1744.